århundadets värvning kallades det när Ronald"Sura pelle"Pettersson och Lasse Lundvall värvades 1959.
utdrag från Utdrag från boken Anders Bernmar"Dom kallar mig rövarn"Berättad för Lennart CrusnerFörlag:PRAB sporting Life 1995
-"Bittan" hade redan haft en del småtrevare ute och resultatet hade inte varit avskräckande. I samband med en bankett efter en landskamp i Göteborg träffade jag grabbarna för första gången. Lundvall och "Sura Pelle" var spontant positiva till förhandlingar, medan jag fick intrycket att Nisse Nilsson var lite mer avvaktande. Senare fick jag bekräftat att han denne orädde och chanstagande centerspelare vid sidan om rinken var en rätt försiktig gosse, som bäst trivdes hemma i Forshaga, där han flanerade på Storgatan och spelade den store hjälterollen och där hans bedrifter var det stående samtalsämnet.I vår ursprungliga grundtankar ingick också att "Sura-Pelle" skulle spela fotboll för IFK Göteborg — vilket han också så småningom gjorde — samt att Nisse Nilsson, som också var en duktig fotbollsspelare, genom anbud från ÖIS— mecenaten och fastighetsmäklaren Hjalmar Skoglund skulle representera ÖIS. Gunnar Gren hade slutat och Agne Simonsson och Rune Börjesson var på väg till proffesionella äventyr i Spanien och Italien. Så ÖIS behövde folk, särskilt anfallslinjen. Poängen var förstås att försöka slå två flugor i en smäll och att Västra Frölunda skulle få stöd av såväl IFK Göteborg och Örgryte med den sensationella transfer med tredimensionellt inslag.Jag frågade Skoglund, hur han från sin sida såg en övergång: — Nisse Nilsson får ett bra betalt jobb hos mej som säljare och kommer att utbildas till mäklare.— Allvarligt talat tror jag inte att det är rätt person på rätt plats.— Jodå. Jag vet vad idrottsgrabbar går för.— Men Nisse är inte någon säljartyp. Jag tror inte att han kommer att sälja ett enda hus.— Det gör ingenting så länge han gör mål för oss.— Och se`n då?— Det löser sig alltid....Med all respekt för Hjalmar Skoglunds personliga skicklighet och hans framgångar som företagsledare avskräckte mej hans syn på en seriös övergång. Den stred helt emot mina principer, därför att jag vet hur illa det kan gå, om en grabb inte får en ärlig chans att utvecklas civilt och kan känna social trygghet även när den aktiva karriären är avslutad.Så bittan var helt införstådd när jag föreslog att vi skulle ligga lågt med Nisse Nilsson. På försommaren kom "Sura-Pelle" och Lundvall till Göteborg. och för att de skulle få en försmak av västkustlivets möjligheter och fröjder åkte vi ut till Marstrand för att vi i lugn och ro diskutera framtidsplaner. Vi hyrde en båt och åkte ut och fiskade och jag förstod snart att "Bittan" var rätt ute.Det här var två killar som visste vad de ville, och sådana är oftast lätta att komma överens med. Jag vågar påstå att jag aldrig träffat två elitidrottsmän som på ett så enastående sätt kompletterade varandra såväl på som utanför isen. Även om de i temperament och stil var tämligen olika, hämtade de kraft från varandra och i tveksamma situationer nådde de fram till gemensamma kloka beslut. Denna harmoni var till god hjälp i de fortsatta förhandlingarna. Jag bestämnde mej för att ro det här projektet i land. Och så blev det också — till slut.Vi hade valt en från idrottssynpunkt någorlunda diskret plats för första kontakten. Enda intermezzot, som var nog så allvarligt, inträffade när vi på hemresan stod i bilkön och väntade på färjan och upptänkte att Bertil Rönnberg (GAIS hockeyledare), som har sin sommarbostad i dessa trakter, var tre bilare före oss. Vi lyckades dock alla fyra att undgå hans uppmärksamhet, trots att han var känd för sina militära argusögon.På sommaren spelade vi med litet mera öppna kort, då jag ordnade sommarbostäder för Lasse och Pelle med familjer på Öckerö i den göteborgska norra skärgården. Journalister ringde och fotografer började dyka upp. Lasse och Pelle svarade sanningsenligt att de var vilka sommargäster som helst, som bara var på plats för att njuta av den fina miljön och det vackra vädret. Det fanns inte heller någon anledning att ifrågasätta dessa uttalanden, för alla visste ju att den olympiska turneringen i amerikanska Squaw Valley skulle äga rum 1960 och det var ett evenemang de inte ville missa. De båda hade lovat UK-chefen Göte Dahl — som också var ledare i Södertälje SK — att inte glöma bort någon detalj i sommarens uppgjorda träningsprogram. Så alla spekulationer om en övergång till Västra Frölunda — vilket säkerligen skulle ha betytt missade landslagsplatser — föll på sin egen orimlighet. Åtminstone i det här skedet.en del journalister, som kände besvikelse över att ha gått miste om decenniets ishockeystory, började driva med "Bittan" och mej och skrev ironiskt hur vi hade blivit utnyttjade av rutinerade landslagsstjärnor, som naturligtvis tyckte det var toppen att vi på så fint sätt ordnat deras sommarnöje.I verkligheten jobbade vi stenhårt på att få alla bitarna på plats för en övergång kommande säsong. Jag hade nu gått in i Västra Frölunda och gemensamt presenterade vi vår framtidsvision för huvudstyrelsen. Vi fick förtroendet att försöka fullfölja.Främst berodde detta troligtvis på att vi gång efter annan underströk, att vi inte skulle locka med upptrissade övergångssummor utan istället erbjuda de intresserade social trygghet, vilket alltid var min inställning i sådana här situationer. Alltså bra jobb med framtidsutsikter, familjevänliga lägenheter i fin miljö samt ett kamratskap i den nya klubben, som överbryggade alla de problem som lurar bakom hörnen i samband med en sådan uppseendeväckande övergång och de flyttbestyr det nu var frågan om.Målsättningen var att Lasse och Pelle skulle bli kompanjoner som ägare av en bensinstation i centrala Göteborg. Vi hade goda kontakter med dåvarande "Esso", men det fanns många kvalificerade sökande till de "mackar" som händelsevis var lediga. Vid sidan av ishockeyn hade Lasse rallykörning hemma i de värmlänska skogarna som hobby, så han kunde en hel del om bilar. Däremot sattes frågetecken för Pelle, som då inte ens hade körkort.!jag försökte med ett knep ur marknadsföringsskolan och döpte stationen till "Essos Världsmästartapp", något som man i alla fall sade sig uppskatta, men som naturligtvis inte på något sätt blev avgörande. Däremot gjorde kommunalrådet och IFK Göteborgs nyblivna styrelseledamot Erik Johannesson en smått fantastisk lobbyinsats. Det torde också varit den som fick Esso-cheferna att falla i föga.Bostadsfrågan löstes till pojkarnas belåtenhet i ett Göteborg, där det var omöjligt "att få tag i en lägenhet" och sedan ordnades den ena detaljen efter den andra helt enligt uppgjorda planer. Några övergångssummor var det inte tal om — mer än vi totalt betalade 4.000 kronor till Södertälje SK — men pojkarna fick en del hjälp med bosättningen till de nya lägenheterna och någon tusenlapp var i form av traktamenten för fördyrade levnadskostnader i samband med flytten. Konstigare än så var det faktiskt inte, och jag anser att denna så kallade värvning var ett praktexempel på vad man kan åstadkomma genom att erbjuda social trygghet. Konsten är att få idrottsmännen att inse att det viktigaste inte är vad man snabbt får ut av en sådan här affär utan att på ett långsiktigt vis kalkylera med vad man investerat i sin egen och familjens säkerhet om tio år, då troligtvis den aktiva kariären är slut. När nyheten till slut släpptes spelade såväl Södertälje som Frölunda i allsvenskan. Vi hade en liten chans att hänga kvar, men då krävdes det att Södertälje skulle besegra Västerås på bortaplan. Lasse och Pelle slet som djur i sin sista föreställning för "Tälje", medan deras(snart f.d.) lagkamrater av någon anledning bara åkte omkring och småflinade. Det blev förstås stryk och därmed var vi åter i division:2. Det skulle sålunda bli de båda nyförvärvens första uppgift att genast ta upp föreningen igen.
